Finnäsas handelsbod

Artur Finnäs Kolonialvaru- och Diversehandel, "Finnäsas handelsbod" (Finnäsas), var säkert en på många sätt typisk representant för de privatägda bybutiker som det fanns åtminstone något dussin av i kommunen på 1950-talet. Ibland låg de mycket tätt - konkurrenten Rurik Östman (Röurikas) fanns på ett par minuters gångavstånd från Finnäsas.

Mängden bybutiker var stor, men deras verksamhet på många sätt småskalig. Man hade egna relativt små kundkretsar främst bestående av personer från närområdet, och mera behövdes heller inte. Arthurs Finnäs påstås en gång ha menat att redan om 4 - 5 familjer troget skulle göra sina inköp i en butik som hans, så kunde det hela gå ihop - kanske även underförstått att även strökunder skulle bidra till dagskassorna. Trots att ingen stor kundmassa anlitade butiken måste den hållas öppen 8 - 17 (lördagar till 13 och söndagar stängt), vilket gjorde att det ganska ofta snarare gällde att vid sidan av andra göromål rycka in när enstaka kunder kom in, än att stå på pass bakom disken och betjäna sammanhängande kundströmmar.

Själva butikerna var små enrummare som delades av en disk, hos Finnäsas var utrymmet för kunderna framför den L-formiga disken ungefär 3 x 3 meter. Marknadsföringen var beskedlig. Liksom många andra butiker fanns inga skyltfönster, och någon annonsering eller specialerbjudanden för att locka kunder kom aldrig på fråga. Den enda PR-form som var mera spridd bland ortens lanthandlar var att förse de sålda tändsticksaskarna med en reklametikett, detta torde eventuellt ha skett redan före kriget. Något som påverkade all köpenskap ännu under många efterkrigsår var de fortsatta bristtiderna som begränsade produktutbudet, och det ransoneringssystem som för både kunder och köpmän innebar en hel del extrabestyr med hantering av ransoneringskuponger. Inte förrän 1954 släpptes de sista ransonerade produkterna, bland annat socker och kaffe, fria.

 

Om kyrkbacken och Finnäsas handelsbod ut boken Ytäbyiji:

Några minnesglimtar från en butik och en backe

Om någon Kyrkbackbo lämnat sin hemby kring 1950 för att återse den först när detta skrivs en god bit in på ett nytt millennium, skulle han eller hon nog känna rätt väl igen sig. Många hus står kvar som de tidigare stod, eller med bara obetydligt ändrade exteriörer. Mönstret av byvägar och små avtag inramar och indelar alltjämt byn på liknande sätt. Den synligaste förändringen i själva terrängen är att Kyrkhemsområdet nu täcker den tidigare Mattis haga, minnesvärd bland annat för den ståtliga gran som glödlampsbehängd lyste stämningsfullt i jul- och nyårstider. På motsatta sidan om kyrkan breder ett utvidgat kyrkogårdsområde ut sig över vad som tidigare också var otuktad natur, nämligen Valteras haga.1 Även den med en speciell vinteranknytning, eftersom byns enda ordentliga skidbacke fanns där. Området åt Börängshållet nedanom snickeriet var ännu på 1950-talet inte bebyggt i samma mån som nu, isynnerhet inte på sydsidan av vad som numera kallas Snickerivägen.

I övrigt hade efterkrigsårens miljö förstås också här typiskt lantliga drag, med kor och hästar i hagar och längs vägar, och dithörande ljud av klövtramp och hovklapper, råmanden och gnägganden, vägsandens typiska knaster under makligt framrullande järnbeslagna kärrhjul. Ett för Kyrkbackens ljudlandskap specifikt inslag som inte längre finns var slamret och maskinsurret från snickeriet.2

Markörer på vägen mot modernitet var uppdykandet av byns första traktor och första privatbil kring 1952-53. Stegen in i de motoriserade fordonens tidevarv kunde vara litet trevande – första bilägarens son Klas Damsten berättar från familjens jungfrutur med Ford Taunusen att en cyklist körde förbi dem trots att pappa Mathias tyckte sig hålla för honom själv lämplig fart. Samme Mathias var också först på backen med att skaffa TV inför Melbourne-olympiaden 1960, och var kanske måttligt road av alla nyfikna som samlades hos honom för att följa tävlingarna via det nya mediet.

Små butiker, mångsidigt sortiment

Jag ombads att för Ytterbyboken närmast skriva litet om mina föräldrars lanthandel. Jag har på eget bevåg utvidgat uppdraget, men eftersom butikslivet präglade mycket av min uppväxtmiljö, ligger det nära till hands också för mig personligen att berätta något om vad som i den gårdsvisa översikten på s 99 kallas ”Finnäsas handelsbod”. Den var säkert en på många sätt typisk representant för de privatägda bybutiker som det vid den aktuella tiden fanns åtminstone något dussin av i kommunen. Ibland låg de mycket tätt – vi hade konkurrenten Rurik Östman på bara ett par minuters promenadavstånd.

Mängden bybutiker var stor, men deras verksamhet på många sätt småskalig. Man hade egna relativt små kundkretsar främst bestående av personer från närområdet, och mera behövdes heller inte. Pappa Arthur påstås en gång ha menat att redan om 4-5 familjer troget skulle göra sina inköp i hans butik, så kunde det hela gå ihop – kanske ändå underförstått att även strökunder skulle bidra till dagskassorna. Trots att ingen stor kundmassa anlitade butiken måste den hållas öppen klockan 8-17 (lördagar till 13), vilket gjorde att det ganska ofta snarare gällde att vid sidan av andra göromål rycka in när strökunder kom, än att stå på pass bakom disken och betjäna sammanhängande kundströmmar.

Själva butikerna var små enrummare som delades av en disk, hos oss var utrymmet för kunderna framför den L-formiga disken ungefär 3x3 meter. Marknadsföringen var beskedlig. Liksom många andra hade vi inga skyltfönster, och någon annonsering eller specialerbjudanden för att locka kunder kom aldrig ifråga. Den enda PR-form som var mera spridd bland ortens lanthandlar var att förse de sålda tändsticksaskarna med en reklametikett, men det torde åtminstone för vår del ha skett betydligt tidigare än kring 1950, eventuellt redan före kriget.

Mitt i det småskaliga får man ändå notera att utbudet av artiklar var mångsidigt - inte för inte talade man om ”diversehandlar”. Butikerna måste i all sin övriga enkelhet vara ett slags varuhus i miniatyr för att tillhandahålla det mesta som landsbygdsinvånare kunde behöva i vardagslag, från basvaror som mjöl och salt till husgeråd, och arbetstillbehör från nålar och tråd till spikar, sågblad och yxor. Litet speciell var försäljningen av sockret så länge det levererades i form av stora så kallade sockertoppar, från vilka med en köttyxa hackades mindre bitar. Innan pulverkaffe kom innehöll kaffepaketen hela bönor, men handelsmännen skaffade småningom eldrivna kvarnar som snabbt malde bönorna ifall kunden inte föredrog att mala själv på sin egen handvevade hemmakvarn.

Någon direktförsäljning av ”maskinella” produkter förekom inte hos oss, däremot nog förmedling av t.ex. något tvättmaskinsköp från partiaffären. Trädgårdsprodukter och frukt sålde vi inte heller, förutom vad som mognade på de ganska många egna äppelträden. Först en bra bit in på 1950-talet började vi sälja charkuterier, mest korv tror jag, och eftersom något kylskåp inte fanns måste allt kött åtminstone under varmare årstider på ett för expedierandet obekvämt sätt förvaras i källaren under köksgolvet. En specialitet för oss var satsningen på ett litet utbud av böcker för både barn och vuxna, vilket var mycket ovanligt för en mindre lanthandel och uppmärksammades med en särskild notis i Vasabladet.

Något som påverkade all köpenskap ännu under många efterkrigsår var de fortsatta bristtiderna som begränsade produktutbudet, och det ransoneringssystem som för både kunder och köpmän innebar en hel del extrabestyr med hantering av ransoneringskuponger. Inte förrän 1954 släpptes de sista ransonerade produkterna, bland annat socker och kaffe, fria.

Familjärt och personligt

Bybutikerna var familjeföretag, också rent konkret familjeanknutna genom att de var inrymda i själva boningshusen. Det kunde vara praktiskt att bara ha en dörr mellan butik och vardagsutrymmen, så att man lätt hörde när butiksdörren gick, och direkt kunde gå in och ta hand om kunden. Familjemedlemmarna kunde ha alla funktioner från expediter till inköpschefer. Hos oss delade mina föräldrar på det mesta, men pappa ansvarade väl i första hand för varubeställningar och andra kontakter med partiaffären i stan, och skötte ensam om bokföringen. Själv stod jag sällan bakom disken, utan fungerade oftare som passopp och springpojke för bankärenden, för att hämta bröd från bageriet i Vias, för att släpa hem varuförsändelser som bussen från stan lastat av framför kyrkan, osv.

Mer eller mindre familjära kan man också säga att kundkontakterna var – nästan allt säljande skedde inom ramen för ett personligt närumgänge med människor som man kände och som ofta kände varann. Samröret med och mellan butiksbesökarna utgjorde därmed till stor del helt enkelt ett led bland andra i de vardagliga sociala kontakterna. Att byta varor mot pengar över disk utan något beledsagande småprat hade förstås varit onaturligt, och ofta dröjde man efter inköpen kvar för en längre konversation, ibland mer i skvallrandets tecken och ibland för att avhandla viktigare angelägenheter. När flera kunder samtidigt var inne, kanske särskilt om en del var män, kunde stämningen bli stimmig och skojsam, till nöje för parterna på vardera sidan om disken – särskilt mamma Lydia tyckte om att slänga käft med karlarna vid såna tillfällen.

När en nutida urban stormarket någon gång bjuder kunderna på kaffe stannar dessa upp och tömmer sina pappersmuggar, ofta ensamma och på stående fot, för att sedan hasta vidare mellan hyllorna. I en kundkrets som samtidigt till stor del var en umgängeskrets skulle något liknande ha känts som en förolämpning. Vid de få bjudtillfällen vi anordnade inviterades kunderna till köksbordet, där porslinet klirrade, bullfaten länsades och kaffegästerna sällskapade och samspråkade tills de fann för gott att ge plats åt någon annan.

De nära personliga relationerna till kunderna hade förstås också mindre välkomna konsekvenser. En var att handlanden förväntades ställa upp med betjäning också ”på övertid” som det hette, dvs. när man kom köksvägen efter stängningsdags. En annan var att hanteringen av kunder som upprepade gånger ”handlade på skuld” blev mera delikat – det kändes svårare att pressa en bekant person att betala eller att utfärda något slags köpstopp.

Just de enstaka skuldfallen blev föremål för diskussion mina föräldrar emellan, i övrigt talade de inte mycket om kunderna som just kunder. Litet roligt tillät de sig ändå att ha åt t.ex. vissa personers språktolkningar, som när någon kallade Sunlight-tvål för sundlighetstvoåla, eller uppfattade finska varubenämningar som varumärken, så att man när det stod Leipää på knäckebrödspaket bad att få ide läipäbryö, eller talade om täide pårkanamåoryötre när man läste Porkkana på fröpåsarna.

Eftersom de som handlade hos oss var en begränsad och relativt oföränderlig skara av känt folk var det rätt klart vilka som kunde räknas till ”vår” kundkrets. Personer som tillfälligt kom längre bortifrån bara för att inhandla något smått som råkade vara slut i deras närbutik välkomnades nog inte på samma sätt som andra, och var de ute efter någon mera begärlig och svåråtkomlig produkt skulle jag tro att de kunde avspisas med hänvisning till att den varan tyvärr var reserverad bara för ”våra kunder”. Man noterade vilka som var vems kunder, dock utan någon större avundsjuka, eftersom marknaden ju ännu räckte till för alla. Litet särskilt intressant var det att iaktta vilka som sökte sig till handelslaget, delvis eftersom den kooperativa affärsidén av många stämplades som ”socialistisk” jämfört med privathandeln. Jag frestas återge hur den uppfattningen kom till poetisk uttryck i texten på en reklamtändsticksask, även om ifrågavarande handelsman inte representerade Kyrkbacken:

 

Mellan kooperation och kommunism är vägen icke så lång,

som mången kanhända tror.

Man handlar dock friast och utan tvång

i Malax hos Abraham Stoor.

Det bör kanske påpekas att isynnerhet handelslagens större betjäningsställen dessa tider kunde skilja sig betydligt från vad som här kallats ”bybutiker”. I Ytterbyn kunde exempelvis våra små affärer på Kyrkbacken inte jämföras med handelslagets 1951 byggda Köpingsfilial ifråga om butiksyta, antal anställda, varusortimentets omfattning eller kundområdets storlek.

Naturligtvis kände handelsmännen också mer eller mindre väl varandra, inklusive sina konkurrenter. Mina föräldrar umgicks inte närmare med konkurrenten Östman, men hade korrekta och kanske också litet kollegiala relationer med honom – åtminstone minns jag att vi biföll hans begäran att få låna några jästpaket när hans eget jästlager plötsligt tagit slut, och säkert kunde han vid behov ha bistått oss på liknande vis.

Sedan pappa avlidit 1959 skötte mamma någon tid butiken ensam, varefter den övertogs av Lenni Back, som efter några år lade ned den när han istället fogade Östmans butik till sin affärsverksamhet. Man började småningom tala om ”butiksdöden”, som alltmer minskade beståndet av små handelsbodar.

Butikerna försvann, men kvarlämnade många levande minnen hos alla involverade. För min egen inre syn frammanar jag lätt hur pappa krossar sockertoppar, hur någon av föräldrarna framför vågen försiktigt spiller ännu litet mjöl i papperspåsen tills nålen visar önskad vikt, hur högen makulaturark i diskvinkeln används till att paketera korvbitar och till att räkna priser med papper och blyertspenna – någon kassaapparat fanns ju inte. Och hörselminnet återkallar intryck som ofta registrerades var i huset man än befann sig: smällarna i butiksdörren, kundprat, ljudet när den långa järnhake som höll yttersta butiksdörren öppen lyftes av och föll tillbaka mot väggen vid stängningsdags. När mamma på äldre dar tillfälligt vistades hemma började hon framemot hundraårsåldern ofta vara osäker på var hon befann sig, omgivningen kändes helt enkelt obekant. Men även då kunde hon vilande i pinnsoffan vid köksväggen spontant anmärka att e drager kaalt om fyötre från butiksdöre – minnena av butiken tyckes infinna sig lättare än minnena av den övriga hemmiljön.

Många inrättningar för många verksamheter

På Kyrkbacken fanns centra för många slags verksamheter. Församlingens kyrka reste sig förstås inte bara som ett monumentalt bygge mitt i byn, utan som ett landmärke för hela bygden. Kyrkhemmet strax intill fanns inte vid tiden kring 1950, och en betydande del av församlingslivet försiggick därför i bönehuset borta mot Klockarbacken och i Församlingshemmet i Övermalax. En speciell årlig begivenhet i och kring kyrkan var föreningen Kyrkans ungdoms sommarfest i dagarna två, alltid med ett stort uppbåd av talare, gästpredikanter och strängbandssångare, och omfattande bespisningsarrangemang för det stora antalet deltagare från när och fjärran.

På backens högsta punkt låg ett centrum för det kommunala beslutsfattandet, sockenstugan. Där sammanträdde kommunalfullmäktige, som i valet 1950 fick sin dittills klaraste SFP-majoritet under efterkrigstiden (19 ledamöter av 21). Här möttes dessutom diverse styrelser och nämnder, här kunde hållas penninguppbörder, ordnas program av olika slag, föranstaltas vad som kallades kryning, dvs kontroll och justering av mätredskap.

En tillbyggd del av sockenstugan inhyste en så kallad barnskola, omfattande folkskolans två lägsta klasser. Lärarinnan Olivia Orre började under min elevtid 1947-49 närma sig pensioneringen och verkade allmänt snäll och trött. När vi t.ex. övade stilskrivning med våra i bläck doppade stålpennor, undrade vi om ”Liivi” inte ibland rentav sov där hon stundvis satt med slutna ögon bakom katedern. Några drastiska disciplinhållningsmetoder behövde inte tillämpas, men ganska lätt kunde man hänvisas till skamvrån om man kanske viskat för mycket eller plumpat för fult i skrivhäftet. Barnskolan sammanslogs snart med den folkskola som 1954 överfördes från Köpings till ett stort nybygge intill krönet av backen nedmot åbron. I sockenstugan hölls också periodvis annan undervisning, som medborgarskola och kurser för vuxna.

Och så härbärgerade Kyrkbacken en industri i form av snickeriet, den stora 1942 uppförda tegelbyggnaden i två våningar med skilda utrymmen också för målning och virkestorkning. Under efterkrigsåren hade man främst börjat producera dörrar, fönster, och köks- och butiksinredningar. Vid tiden kring 1950 kunde arbetsstyrkan vara kring tio man, med byggmästaren Nils-Erik Mattlar som chef. Strax söder om kyrkoområdet fanns ett litet privatsnickeri med nedtrappad verksamhet, ägt av Alfons Fogde. Familjen Levlin på Fogdes östra granntomt kallades ofta ”snickaris”, ett epitet som också påminner om äldre lokala snickartraditioner. En litet annan sorts träförädling representerade den såg med tillhörande pärthyvel, som fanns ett par hundra meter söderom snickeriet och vars dåtida ägare och förman var Ivar Kronkvist.

Närheten till klingor och bett var inte riskfri, och just vid sågen inträffade under 1950-talet en svårare arbetsolycka som berövade en av byns ynglingar ena handen. Jag vill minnas att den snabbt snurrande cirkelsågen också tidigare fått någons tumme att flyga så att den senare hittades en bra bit bort.

För oss småpojkar stod snickeri och såg mera för nöjsamheter än farligheter. Det var intressant att se på när pärtskäärari var igång, roligt att klättra på plankändarna i brädstaplarna, spännande att se vad man kunde ta tillvara i snickeriets hög av bortslängt trä- och metallmaterial. En verkligt uppskattad samlings- och lekplats var den stora spånhopen – man kan nog tala om ett spånberg – nere vid sågen. Här kunde man bland mycket annat gräva enkelt men effektivt spånkamouflerade fallgropar, gärna med exempelvis ett par koorååpor lagda i botten. Högt steg skratten särskilt när någon råkade ramla i en grop han nyss själv varit med och grävt. Från småskolan gjorde man ibland utflykter till spånhopen, och lärarinnan Oliva stod då ofta för en höjdpunkt i programmet. Det torde ha varit en oförglömlig syn för alla närvarande när den gamla damen accelererade i seriekullerbyttor utför det längsta stupet, och effekten av upplevelsen förstärktes också av ett överraskningselement – åtminstone den äldre Olivia gav ju annars aldrig prov på lössläppthet eller barnasinne.

Här fanns alltså inrättningar som representerade många verksamhetsområden. Kyrkan det andliga, sockenstugan det kommunala, skolorna folkbildningen, sågen och snickerierna det hantverksmässiga, butikerna köpenskapen. Och tänjer vi Kyrkbacken neråt Mattlarsområdet kunde vi till allt detta ännu foga en institution relaterad till penningväsendet. Malax sparbank hade ända sedan grundandet 1903 länge haft sitt enda kontor nere vid Mattlars, småningom i ett eget hus som inte längre står kvar. Det huset förlorade emellertid sin ställning som kommunens bankcentrum när ett nybyggt huvudkontor stod färdigt i Övermalax 1950. Redan följande år flyttades dessutom det gamla kontoret med sin tjänstekvinna Ruth Mattlar till Linnea Malms hus i Köpings, där i slutet av samma årtionde en bankfilial inrymdes i ett nybygge nära intill.

Kyrkbackborna kring 1950

Mera än åt kyrkbackens institutioner borde vi kanske ägna uppmärksamhet åt kyrkbackens personer, eftersom dessa var många fler, och varje människa är ju värd en egen berättelse. Men utöver de tidigare omnämnandena av en del bybor får vi i det här sammanhanget nöja oss med bara några svepande tilläggsiakttagelser och flyktiga fokuseringar.

Till att börja med kan man påpeka att byinvånarna redan kring 1950 representerade en vid yrkesmässig variation, vilken kan exemplifieras redan av mitt eget lilla närgrannskap. I vår familj var vi alltså lanthandlande, Damsten mittemot var byggmästare med privat verksamhet och vissa kommunala uppdrag, i sockenstugan fanns den ovannämnda lärarinnan och vaktmästaren Göta Holm i varsin husända och i tredje granngården företrädde krigsänkan Gerda Sundbäck den typiska landsbygdsnäringen – jordbruk och djurhållning.

Som ett speciellt befolkningsinslag borde man också nämna de 1944-45 evakuerade karelare, som togs emot även på Kyrkbacken. Hos oss bodde en liten familj i vår uthusrads lillstuga, och deras ko härbärgerades i det lilla fähus som av gammalt fanns i radens bortre ända. Karelarna flyttades i allmänhet snart vidare till finska trakter, få av de på Kyrkbacken inkvarterade torde ha bott kvar någon verkligt lång tid.

Som den aktuella tidens intressantaste personlighet på Kyrkbacken skulle jag betrakta Uno Fogde, den 1903 födde sjukpensionerade banktjänstemannen, som bodde tillsammans med sin bror Alfons, snickaren. Han umgicks med folk på sitt försynta sätt och förmådde i bästa fall utföra lättare sysslor, men hans hjärtåkomma hade framskridit så långt att han inte kunde engagera sig i ortens förenings- och kulturliv som i yngre dar. Han var inte heller mera så produktiv beträffande det diktande på dialekt och högsvenska som han blivit känd för. Trots att han tidigt uppmuntrats av skalden Jacob Tegengren var han alltför försiktig och självkritisk för att ge ut någon diktsamling, och det blev ett uppdrag för eftervärlden att rikta en bredare allmänhets uppmärksamhet mot hans liv och diktargärning.3

Uno Fogde var dessutom musikaliskt begåvad, och hade haft en förnäm repertoar av klassiska stycken som kräver både virtuositet och stilkänsla. Även fiolspelandet hade lidit av den tilltagande fysiska svagheten, men jag minns i varje fall hur han någon gång i kyrkan – möjligen en julotta - spelade solo från orgelläktaren med säker ”scennärvaro” inför den stora församlingen och vänsterhanden känsligt darrande i vibratona. Litet längre ner, i Mattlars gårdarna, bodde för övrigt en annan skicklig violinist, nämnde Nils-Erik Mattlar, som bland annat varit en stöttepelare i en av Viasläraren Stenlund ledd stråkorkester 1946-1950. Efter att Mattlar senare flyttat till Vasa kom han att slå sig på måleri och blev uppmärksammad akvarellist med utställningar på många håll, också utomlands.

Vill man söka efter något original i byn skulle detta i så fall ha varit gamle Edvard Antell, som på äldre dar lagt sig till med egenheten att med litet Münchausenmässiga överdrifter ”kavera” om allt möjligt från sina egna äventyr som gruvarbetare i Amerika till någon av sina söners militära och civila bedrifter. Till hans specialiteter hörde också vissa litet hemgjorda finska uttryck, och jag minns hur den annars ganska barske mannen en gång överraskande stannade upp framhör oss småpojkar och lättsamt underhöll oss med en kort och entonig sång som började: ”Å laiska sjakki ja ååppei . . ” Ur hans vokabulär på Malaxmål påminner jag mig det gamla förstärkningsuttrycket ”nåden bort”. E räina så e va riktit nåden bort - regnade riktigt skoningslöst, liksom. Någon byfånetyp var Antell förvisso ändå inte, därtill förde han sig alltför värdigt och hade dessutom en respektabel bakgrund som strävsam bysbo och kunnig timmerman. Han och hustrun Hilma hade i ett reportage i Vasabladet 1938 lyfts fram som två ”vardagens hjältar”, vilkas arbetsamhet och goda humör gjort att de trots sitt utgångsläge som obesuttna lyckats ta sig väl fram, bygga sig ett ståtligt hus i västkanten av byn, uppfostra en dussin barn till dugliga samhällsmedlemmar.

När jag och Henrik Levlin vid läxförhören i naturlära i samskolan stundom lät ana att vi hade vissa kunskapsluckor, kunde lärare Rosengren säga: ”Nå, hur är det med Kyrkbackapojkarna? De borde ju vara bättre än andra pojkar de!” Detta har ibland frestat mig att undra om folk från Kyrkbacken någon gång kan ha betraktats såsom högre stående än övriga ortsbor ifråga om exempelvis bildningsnivå. Förmodligen var något sådant inte fallet åtminstone under denna tid – det var väl bara läraren som litet reflexmässigt förknippade kyrkomiljön med förädlande specialeffekter, präst och församlingskaplan som han tillika var.

* * *

Vad vore inte ännu att berätta om Kyrkbackens inrättningar och invånare i mitten av 1900-talet, för att inte tala om sådana ännu tidigare skeden som förutom personliga hågkomster skulle kräva närmare lokalhistorisk forskande. Låt oss dessutom gärna minnas att höjd- och terrängförhållanden talar för att männniskor rentav kan ha levt och verkat på backen under förhistorisk tid, redan under österbottnisk järnålder. Vi får den här gången nöja oss med ovanstående glimtar ur närhistorien, men måhända kommer arkeologer ännu att avslöja vad som funnits och försiggått på Kyrkbacken till och med halvtannat årtusende innan åren kring 1950.

För detaljupplysningar och minnesuppfriskande information får skribenten tacka Klas Damsten, Nils Holm och Sven-Erik Sundbäck.

1 Hagarnas ägare var Mathias Antell och Valter Levlin.

2 Med ”Kyrkbacken” avses här området på sluttningarna från kyrkan och sockenstugan. Ibland brukar benämningen också användas om områdets enda brantare vägbacke, den ned mot ån.

3 Se Diktboken Vässjor och dikter från Malax (Malax kommuns kulturnämnd, 1977) och A Svensson m. fl.: Lät solä skin, lät sånna blås (Malax museiförenings serie Lokal- och regionhistoriska bidrag nr 3, 2003.

 

Malax museiförening berättar mera om sockersaxen i Månadsbilden, Brinkens museum, 2017 (pdf)

 

Källa: Malax Museiförening. Sammanställt av Leif Finnäs. Boken Ytäbyiji