Sagg-Matt

Uno Fogde föddes i Malax 12 januari 1903 och dog i november 1960, 57 år gammal. Han genomgick Vasa handelsskola och anställdes därefter - efter en kort tid på häradskontoret i Vörå - som kassör vid Malax Sparbank, där han kom att utföra sitt livsverk. På grund av sjukdom slutade han tiotals år före sin död. 

Ett porträtt av en ung pojke med kostym, vitskjorta och mörk fluga i en brun oval ram.

Porträtt av en ung Uno.

Uno Fogde är mest känd som poeten Sagg-Matt. Hans litterära och musikaliska påbrå kan spåras tillbaka till hans far- och morföräldrar. Om farfadern, bonden Johan Eriksson Fogde, berättas att han diktade psalmer till kända melodier medan han satt på hölasset. Uno Fogdes far, snickaren Johan Fogde, var känd som en skicklig fiolspelare och gav den musikaliska gåvan i arv till sina barn. Uno Fogde var utrustad med en musikalitet långt över det vanliga. Hans första instrument var en hemmagjord cittra, som senare byttes mot ett flertal instrument, av vilka fiolen var och förblev det käraste. Hans dikter är ofta rent musikaliskt välljudande, med en rytm och klang som påminner om musik. Men det är märkligt att dikterna inte i större utsträckning än de gör handlar om musik. Det är egentligen i endast en dikt, “Fiolen min”, som han ger uttryck för vad fiolen betytt för honom som sällskap och vän. 

Familj bestånde av mor och far som sitter på stolar på gårdsplanen framför ett hus och tre pojkar i mörka kälder och två flickor i blus och kjol

Familjen Fogde. Från höger Alfons, mor Sofia, Ellen (gift Maans), Anni (gift Uusitalo), far Johan, Paul och Uno. Saknas på bilden gör äldsta sonen Oskar som vid den här tidpunkten redan flyttat till Amerika samt Alfonso som dog vid tidig ålder.

Sina första litterära framträdanden gjorde Uno Fogde efter att han återvänt till Malax och utnämnts till redaktör för nykterhetslogen Framgångs handskrivna tidning “Spånor”. Där framträdde han under olika signaturer. Uppmuntrad av den framgången, tog han så småningom mod till sig och sände sina dikter till olika tidningar och publikationer. Det blev främst i Vasabladet som hans dikter trycktes, främst under 1930- och 1940-talet. 

Uno Fogdes liv förflöt under trycket av en svår sjukdom. En svårartad reumatisk feber som barn vilket resulterade i ett kroniskt hjärtlidande som följd. Man kunde tro att hjärtproblemen som följde honom genom livet och dessutom förvärrades med åren skulle ha påverkat hans diktning. Därför är det förvånande att när hans litterära produktion gicks igenom – sammanlagt ca ett 100-tal dikter och några prosahumoresker på dialekt – fanns det inga tecken på mollstämda tongångar som skulle tyda på hans mående och tragiska livssituation. Detta betyder inte att hans liv trots sjukdom och oavbrutet lidande skulle ha förflutit i den glada livssynens tecken, utan mer att de dystra stunderna och de inspirerande stunderna aldrig sammanföll. Att dikta innebar för Uno Fogde att få ge uttryck för sin glädje över vardagen med dessa små glädjeämnen. 

Uno Fogde var helt och hållet en bygdens son. Det var malaxnejden som var hans miljö, och det är malaxbygden som avspeglar sig i hans diktning. Genom en leende jordbruksbygd med bördiga, vaggande sädesfält och blomsterfagra ängar rinner som ett sammanhållande band den lilla ån, lugn och trygg: 

Ån är spegeln blott, där sky på sky

Byter form som sommarlätta drömmar.

Överhuvudtaget tyckts det vara sommarhalvåret som inspirerat Uno Fogde. Många av hans dikter är hyllningar till våren och den tigande savens tid. Försommar, pingst och deras fortsättning i högsommarvärme och slåttertid är ofta återkommande motiv i hans diktning. Han var en natur- och soldyrkare som kände sig alltmer i harmoni med tillvaron ju klarare solen lyste: 

Livet är att rakt mot solen stånda! 

Uno Fogde kom att med åren att få en alltmer religiös läggning, och dikterna som han under senare år publicerade är ofta religiöst färgade. Hans gudstro stod också i samband med hans naturdyrkan, som i Skördepsalm:

Vi glömma detta högre bud

Att nära jorden är man nära Gud. 

Men det var ingen reflektionsfri och förenklad barnatro han kommit fram till. Mycket tyder på att det låg kamp och oro bakom hans inställning:

Räck mig, Kristusbarn, ur kamp och villa

något jag kan tro!

Ge mig något av den stora, stilla

evighetens ro!

Jag är trött på eget jags förnämlighet.

Skall min längtan en gång bli besvarad,

möt den då uti en ljus förklarad 

julnatts hemlighet! 

När hösten kom, tycktes Uno Fogdes sångmö tystna; dikter som återger höst- och vinterstämningar är praktiskt taget obefintliga. Undantag är dikterna som handlar om julen, den stora högtiden i midvintertid. Där är det ofta barndomsminnena som spelar huvudrollen. Överhuvudtaget drömmer sig Uno Fogde i sin diktning sig gärna tillbaka till barndomen och kring vilket allt kretsade, där modern var medelpunkten. Ungdomsåren och handelsskoltiden i Vasa tycks inte ha satt spår i hans diktning. Det kanske var så, att kontakten med främmande, jämnåriga ungdomar mer än vanligt kom honom att känna av det utanförskap som sjukdomen orsakade. Hans dikter var - liksom fiolen - för honom ett sätt att ge uttryck för sin livsglädje: när han grep efter pennan eller stråken var det då solen lyste. 

Uno Fogde var i sanning bygdens egen skald så långt att han anlitades som tillfällighetsdiktare för olika jubileer och andra tillfällen som firades i socknen. Hans framträdanden i tidningspressen skedde växelvis på standardsvenska och dialekt. malaxmålet var det språk han behärskade till fulländning. Många gammaldags uttryck, som småningom fallit i glömska i talspråket, finns bevarade i hans bygdemålsdiktning, vilket framtidens bygdeforskare säkert kommer vara tacksamma för. Hans dikter på standardsvenska är för det mesta lovsånger till naturen eller behandlar religiösa motiv. Hans dialektala produktion tar också upp andra ämnen: Vardagliga händelser i jordbrukarbefolkningens tillvaro och skarpögda humoristiska porträtt av bygdens söner och döttrar. 

Sina dikter på standardsvenska publicerade Uno Fogde under sitt eget namn, till dikterna på dialekt använde han Sagg-Matt. Han hade också en tredje signatur: Mr. Money, som betecknade en tredje sida av hans diktning: en blandning av engelska-svenska och engelska-dialekt. Dessa dikter var närmast avsedda för amerikaemigranterna och publicerades i Vasabladets amerikanummer under 1930- och 1940-talen. De avspeglade ofta det gångna årets händelser, dråpligt och ironiskt kommenterade av Mr. Moneys bitande penna. Här fick såväl Hitlerregimen som Lapporörelsen sina fiskar varma. Ett par strofer ur “A Glimpse of my Malax-window", 1933 års amerikanummer:

Of German made var hörningen

om riksdagshusförstörningen

and surely – there's no match! 

Men Mr. Hitler spör ingen

om det han har i Görningen 

är orsak not to catch.

 

Domherrarna i Lappo-frack

changerat färg from blue to black

nu samla de blott – tid. 

Och som ett mycket djupt känt tack

vi skänker dem vår gummiklack 

så sparar dom på speed.

Trots att Uno Fogde många gånger av sina vänner och beundrare uppmanades ge ut sina dikter i bokform, kom det aldrig någon med hans namn på titelbladet så länge han levde. Vad den orsaken kan varit är svårt att avgöra. Han var anspråkslös och tillbakadragen till sitt väsen och skyggade kanske för att utsätta sin diktnings barn för en eventuell omild behandling av kritiken. Han var mycket kritiskt inställd till offentliga framträdanden, framförallt de egna, och avvägningen av det rätta ordet i ett visst sammanhang kunde stundvis ge honom stor vånda. Men rädsla för kritik var knappast det som innerst inne kom till orsak till att dikterna förblev outgivna, utan mer det faktum, att Uno Fogde när han skrev aldrig sneglade på ära och berömmelse genom författarskap. Han skrev helt enkelt därför att genom sin lyrik tyckte sig få utlopp för sin livsglädje och din stora tacksamhet att finnas till. Efter hans död gavs boken ”Vässjor å dikter från Malax” ut av Malax kommuns kulturnämnd 1977 och senare även boken Lät solä skin, lät sånna blås, utgiven av Malax museiförenings serie Lokal- och regionhistoriska bidrag nr 3 2003.

Ja drecker solä ur i´strööm

som vecker jolä ur i´drööm

om kejsargrönt ti vaggmatt. 

Va vecker glim´el´grav å saand!

Ja eger himmel, hav å laand

som kjesar, krönt ti

                                       Sagg Matt  

Tre män framför en syrenbuske med ett vitt hus i bakgrend, En spelar fil och en basfiol. Fotot är svartvitt.

Alfons Fogde, svågern Einar Uusitalo och Uno Fogde spelandes framför hemgården en sommarkväll på 1950-talet.

Huset på Mattlarsvägen flyttades dit av Unos föräldrar från Petalax och Uno bodde där tillsammans med sin bror Alfons ända fram till sin död. Därefter har ättlingar till Sofia och Johan Fogde fortsatt att bo i huset, även så idag. 

En vy där en väg går förbi ett vitt hus och två pojkar cyklar i bredd längs vägen med vuxnas cyklar.

Huset på Mattlarsvägen. Årtal okänt.

MALAXVISA

Att måla Malax i blixtbelysning

i visans färger är inte lätt,

man tar en bläckfläck, en suck, en rysning

och blandar till det på vanligt sätt.


Med våra brännor och våra gränder
och våra backar, nej, våran slätt,

med barn och blomma, och nära fränder

är Malax jordens förnämsta plätt.

 

Låt andra påstå, att malakiten

Är styv och butter och allvarsam,

än har vi långtifrån mist aptiten

att svälja grodor och skäll och skam!

 

Vi slukar ändan av själva orden

och får det skönaste malaxmål

och vi har mage att länsa borden,

där en traktering är alltför snål.

 

För övrigt liknar vi kära släkten

i Solv och Pörtom och Petalax,

men ack, vad utbölingsdialekten

i våra öron blir kråkekrax!

 

Fast här ett jordbruk kan bli ett mönster,

finns ingen börs som det spricker i,

om pengar trillar från dörrar, fönster,

det sker med hyvel och snickeri.

 

Vi säljer blommor och bär och knölar

på Vasa torg till ett rimligt pris,

men byter gärna, när bussen bölar,

den öknen ut mot vårt paradis.

 

Här skär inte med kniv i barken

ett hjärta över ett hemligt namn,

men mången ungmö, som krossat Kvarken,

har ankrat svenskt i den sälla hamn.

                            

Här konserverar och konsumerar

minst tusen hushåll vid bord och härd,

med plog och ryssja vi cirkulerar

från Långåminne till Bergö fjärd.

 

När allting flyter där söderöver,

vi har det torrt bakom örat här,

ett lyckoskrin gav oss lyckoklöver,

på visans vinge vi tacket bär.

 

Jultjörtjo

 

I' stapälklockpar ringd ihop

men först sko foltjä stamp å sop,

fö pjexsnöön jol sä sval.

Så trädd vi in i Herrens hus

å möttest åv i' välidligt brus

åv ljus i tusental.

 

All kottar freista hoost i' hugg.

Ljustalji  vela mår å dugg.

Kamiina spraka höögt.

Ti slut vart bänka packa hårt,

så ä va noo na letä svårt

ti siti riktrit slöögt.

 

A alltihop va som i' drööm

tå foltjä äntlit sluta strööm

å orjelvärtjä spann.

»Var hälsad, sköna» saang vi all

ter bååta int nai världsli trall

to psalmo va som grann.

                            

Fö ås va proosti Gud ti skåd

tå a förkunna livsens båd:

så rein å uta flärd

kååm Kristus hid po strå å höj

i la mä ås ti lid å döj

å fräls i' syndo värld.

 

Vi saang noo fleira psalmor tel,

men just tå massji börja spel

så leita all sä ut.

»Ja noo kan proosti prädik bra,

å peik ut veeji vi ska dra

fö ti kåm heim ti slut.»

 

Så vart na ol å nickar bytt

å stapälklockona po nytt

ti buir kling å slå.

Å sleda släängd, å hesta pyyst,

all bjäldror ringd,  å  luftä  lyyst

så kaald å klar å blå.

 

Åv teidä jula minns ja fleir,

men aldri ska ja nåck dom meir

di je så langtifrån.

Fö aldri meir kan julä skin

så obeskrivlit ljus å fin

som tå ja sjölv va bån.

 

JOLGABBA A PARONA

 

Vill du känn dä glad å from

skåd i' päronlaand i blom!

Klitvit lyser rada

blått i ditjesstada

mitt i allt, som vexer vilt

päronlaandä je na skilt.

 

Jäv skräp i hälsoläärona

jet tökät, stöd po päärona!

I fatä biter best

i' mänsj, som sliter mest

a je jussom dukari

ti arbet, päronslukari.

 

O jent' så riktit åv i jånst

ä je noo i' gaambäl konst

vann a ska vet å dopp:

värm vattnä i i' kopp

i' smörkniist ä i' jöpn mä salt

tå far i' pär mä skal å allt!

 

SkåJd i' mona jolgåbbslaand:

rubiindrä po i pälonband!

Ja brukar moj mä jag,

i laandä vali dag

å riktit legs å-gruv å dii

hä kallar ja fö poesi.

 

Koka jent na fynd ti få

di ska va natuulit rå.

Sjölft i bloröö höögdar

safto som na löögdar

övarst po i steinfatsråg

sko ja tro di borda dåg.

 

Päronfat å jolgåbbsfat

kan a säj je passli mat,

men a ska jet mä ro

som i´äkta malaxbo,

bössji kan ju tål i´ båt

om a val na överåt.

 

Fast lågt val prisä nederskruva

i stan åv teijä arma fruva

som gar å nasar å je fin.

Ti dräper andä poesin.

 

 

Källor: Text skriven av Anita Svensson från boken Ytäbyiji, omarbetad och med tillägg av Jenna Matintupa. Alla fotografier och allt material är Eva Matintupas. Dikter ur Vässjor å dikter från Malax av Uno Fogde. 

Senast uppdaterad: 09.01.2024 11:15